jag var virrig och trött, jag var sliten och nött
19.10.07 den här dagen kan ha varit en av de jobbigaste dagar jag fått uppleva under min livstid. jag grät så sjukt mycket den här dagen. det var nu som det gick upp för mig att du var borta. på rikitgt. att vi aldrig skulle kunna ses mera. idag, två år senare, gör det fortfarande ont när jag tänker på dig. och jag ångrar fortfarande en del av de beslut som jag valde att ta i relation till dig. det var idag din begravning var. det var idag jag sa hejdå till dig, och hejdå till den sidan av min familj. det är så sorgligt om man tänker på hur allt blev.
19.10.08 den här dagen genomled jag säkert med meningslösa lektioner som jag inte ville eller kunde hoppa över för jag var medveten om att ensamheten skulle göra så hemskt mycket ondare. jag försökte vara stark men jag misslyckades gång på gång. för ett år sen mådde jag sjukt dåligt. antagligen grät jag. eller var jävligt nära till ett sammanbrott. jag slets mellan trygghet och panik. det vi hade började falla sönder. jag började falla sönder. beslutet vi tagit började smälta in. jag ångrade mig, och ångrade mig igen. men utan dom här dagarna hade det varit svårt för mig att stå på egna ben. jag förlitade mig så mycket på dig och på oss. jag visste inte vem jag var utan dig. och det var en jobbig tid. som jag efter mycket om och men trots allt lyckades ta mig igenom.
19.10.09 just i detta nu känner jag mig inte heller speciellt bra. det är svårt att skilja på om jag är sjuk eller sjuk. vet inte om jag dragit på mig sjukdräkten för att slippa stå ansikte mot ansikte med verkligheten. det blir så enkelt att se på film och sova bort dagen i omgångar. jag vet inte vad det är som grämer mig idag. men någonting är det.
godbaj
